FA+
Ingripandet i den offentliga miljön
  Ximena Narea / Januari 1996
(Översättning: Lorena Acevedo)

Att gå över "gränserna" för det artistiska, det geografiska, det institutionella och det kulturella är den formella och konceptuella principen för FA+ vars kärna består av en svenska (Ingrid Falk) och en argentinare (Gustavo Aguerre). Tecknet "+" står för den plats som är till för de konstnärer som är med i gruppens olika projekt. Det kollektiva arbetet är ett av de mest utmärkande dragen hos duon, för de försöker sudda ut stämpeln av "individualitet" genom att låta de medverkande delta i projektens alla utvecklingsfaser.

FA+ polemiserar med den traditionella platsen för konsten: gallerior och muséer, och med det redan utslitna "ready made" konceptet och med installationer. "Ready made" har blivit en kliché och installationen har vulgariserats. Å ena sidan, har "konceptet" överdrivits så till den grad att den ovane galleri- och muséebesökaren flera gånger debatterar mellan att med viss ångest "erkänna" sin absoluta ignorans inom konsten (eftersom han varken hade tillfället eller lusten att läsa katalogen på 138 sidor i vilken det förklaras vad det är man bör se och hur man bör tolka det man ser), göra som kejsaren i H.C. Anderssens saga, eller helt enkelt anta att någon driver med honom/henne och gå lungt och sansat därifrån för att fortsätta med sin vanliga rutin. FA+ har klara avsikter, men inte i Duchamps eller många av hans efterföljares stil, utan som integrerade delar i ett större verk med ett större ändamål. Dessa avsikter når aldrig huvudrollen i verket, men de förlorar heller inte sin identitet i denna. Järngallren, med vilka man ibland bygger upp stängda utrymmen (hemliga föreningars hemliga celler) eller ett enormt "korthus", åtar sig i båda fallen olika roller, på det sättet att det, i det första fallet, har en större tyngd (de markerar konkreta gränser) än i det andra (delar av en konstruktion i mekanostil). Varje kylskåp i Igloo, till exempel, är en del av sin struktur, dess form överesstämmer, men dessutom finns närvaron av dess betydelse som välståndspryl i samhället. Deras verk har en frågande karaktär i många avseenden: objekt som brukas i världens mest "utvecklade" delar vs den enklaste bostadslösningen på denna planet; miljöförstöring vs återanvändning; egendom vs icke-egendom; tillåtet vs icke-tillåtet.

Deras arbetssätt är ingripanden på den offentliga miljön: parker, höghus, torg, vilken som helst plats där folk rör sig, det vill säga, en integrerad konstform i det vardagliga livet. Formellt sett har de använt sig av projektioner av bilder och texter, utklippta, fastklistrade och målade silhuetter, texter på gatan, tillverkade objekt (behållare och järngaller). De moderna kommunikationsmedlen integrerar sig i deras arbete, såväl som under produktionen i deras verk som ett medel att uttrycka sig med (fax till galleriorna som ett verk i sig). Det direkta deltagandet av konstnärerna under det konstnärliga utförandet är också ett av deras arbetssätt.

Utan tvekan är, FA+:s arbete ett av de mest intressanta som håller på att utvecklas i detta land, såväl deras obeständighet, användandet av material, deras teoretiska grund för sina verk, deras finstämda ironi och goda humor, en fundamental tillsats för personernas mentala balans. Deras projektion utanför de nationella "gränserna" börjar växa i proportioner med deras senaste projekt "Smittsamma sjukdomar-virus", i vilket flera konstnärer från olika länder deltog, på samma gång som det betraktar utvecklingsstadier på olika platser runt om i världen.

   
FAWE 0: Stockholm till salu Stockholm november 1992
Verket är en reaktion mot sättet på vilket Carl Bildts högerregering skär ner på kulturbudgeten, vilket motsade förslaget om att utnämna Stockholm till Europas kulturstad 1998. Aktionen som utfördes på begäran från olika konstnärsföreningar, gick ut på att intervenera på ett av Stockholms viktigaste höghus med projektioner av bilder och texter som täckte en yta på 45X45 m på framsidan. Bilderna var fotografier manipulerade av de fyra medlemmarna i gruppen. Texterna och bilderna projicerades från ett avstånd på 100 m. Aktionen upprepades under 8 timmar tre nätter i rad.
Texterna löd:
 
  • "Varje satsad kulturpeng ger 1-5 ggr. Ändå vill politikerna skära ner"
  • "Moderat partipolitik är fri från kultur"
  • "Axel Wennerholm (M) menar att de konstnärer som inte lyckats inom 5 år borde sluta. Alltså Leonardo da Vinci, Rembrandt, Van Gogh borde gett upp, dom hade ingen framtid"
   
FAWP 3: Il Cadavere Squisito
Venedig, juli 1993
Verket bestod av en sittande figur gjord av bröd och förverkligades i Milano av en som ställdes på San Marco torget, i Venedig. Figuren deg halvt gjord på bröd, ägg och sockrat vatten ( för varje 300 gr bröd, 3 ägg och ett glas sockrat vatten i lika proportioner). Figurens grundval är Ingrids kropp, vilken man gjorde att sedan göra brödkvinnan. Den fastbundna sittande figuren en form av för placerades mitt fredagen den 11 juli kl. 17:00. Idéen var på torget vänd åt katedralen att duvorna skulle avreagerade sig festa på den brödiga skulpturen. Under nattens gång uppenbarligen ett ungdomsgäng på damen och lämnade endast ett fåtal igenkännliga delar.
   
FAW 1: White Shadows
Stockholm, februari 1993
 

Som en festlighet under ett av Daniel Wetters besök i Sverige (då bosatt i Ljublanca, Slovenien), börjar trion att leka med utklippta figurer, först målade på snön i olika färger. Sedan målar de siluetterna i vitt på stammen av ett träd i närheten av ateljen. Det här spontana och opretentiösa arbetet är utkastet till FAW 1: White Shadows.

Aktionen gick ut på att måla 50 vita figurer på trädstammar runt om i centrala Stockholm ( Mosebacketorg och Kungsträdgården, formgivna av trädgårdsarkitekten Carl-Fredrik Wachtmeister). Figurerna var siluetter av män och kvinnor som om de vore projicerade från någonstans, eller förstenade spår från en glad och obekymrad förbigående grupp människor. Rörelsefriheten hos figurerna kontrasterade mot den stela promenad, som de förbigående som hade tillfället att se dem, presterade.

Utförandet av figurerna förverkligades i hemlighet under "mörkrets skuggor", eftersom det är förbjudet att röra dessa träd. Arbetet av platta figurer ifyllda med färg är inte konstiga i sig i "en bildcivilisation", som Göran Sonesson på ett träffande sätt beskriver vår nuvarande civilisation. Det som är annorlunda i detta sätt är användandet av en färg (vitt / ljus) som motsäger sig mot det vi i naturen uppfattar som skuggor (svart / icke-ljus) av objekt och personer. Skuggan har två egenskaper, å ena sidan är den svart eftersom den är negativet av ljus, den är ett tomrum som framkallas när en kropp ställer sig i vägen för solens strålar och provocerar fram en svart silhuett, å andra sidan är det en silhuett som överensstämmer med kroppen som ställer sig i vägen. Motsägelsen som de vita skuggorna framlägger är en omkastning av skuggans första egenskap, det svarta, genom att förvandla den till sitt ursprung, ljuset.

På den grå och mörka svenska vintern, med "dagar" som varar 6 timmar, passerar skuggan ouppmärksammad mitt bland de oräkneliga och mörka vålnader som lurar överallt. Det är snön, bländande vit, som lyser upp de långa mörka timmarna och som glädjer själen; det var det som var meningen med de vita skuggorna.

 
   
FAW 2: Igloo
Stockholm, maj 1993

Igloo presenterades på Stockholms kulturfestival, vid namn TIVOLI Kultur. Händelsen strävade efter att visa alla typer av kulturella yttringar med avsikten att varje åskådare skulle identifiera sig med det som man tyckte var bäst och "roa" sig. Platsen var Kungsträdgården.

Igloo var ett enormt objekt byggt av 53 kylskåp tagna från ett kylskåpskyrkogård i Stockholms utkant. Kylskåpens rektangulära form och deras horisontella läge gav den perfekta önskade föresatsen. Igloons golv var en "matta" gjord av krossade kylskåp och insidan av varje kylskåp hade en speciell dekoration. I mitten av denbeboeliga ytan fanns det en strandstol. Igloon föreslogs som en konkret boendelösning för de bostadslösa, imigranter, pensionärer, ungdomar mm. Innan den förflyttades till utställningsplatsen, blev igloon fotograferad så att man senare skulle kunna göra reklamaffisher med igloon på olika platser runt om i Stockholm och med personer av olika ursprung. Som en del av projektet föreslog man olika betalningssätt, beroende på den potentielle köparens ekonomiska möjligheter, som till exempel kontant betalning, en månatlig avbetalningsplan där varje avbetalning motsvarade priset av en av husets byggnadsstenar (ett kylskåp) till förslag som inbegrep igloons inre dekoration.

Konstnärerna deltog direkt i verket genom att spela olika karaktärer i försäljningen av igloon: "Inga Peng" var en kurvig rödhårig kvinna klädd i rött som hade lätt att le och som erbjöd sig själv för en natt som bonus vid ett kontantköp av en igloo. "Agusto de la Pongo", chefen som anpassade priserna efter köparens ansikte (hans filosofi var: konst är affärer, affärer är konst, konst är pengar, pengar är konst = pengar är vackra). "Jimmy Fix" var grabben som försökte tjäna pengar genom att göra små affärer bakom de andras ryggar, genom att sälja små souvenirer i små plastpåsar.

   
FAW 4
Obehöriga äga ej tillträde
  The nordic festival of culture: mars 1994

Projektet hade två faser. Den första gick ut på att penetrera Stockholms komersiella gallerior med ett fax med texten: Obehöriga äga ej tillträde och ett första utkast till ett dubbelgaller och sedan att klistra fast samma text vid galleriornas ingång. Den andra fasen beståd av att bygga upp gallret på olika allmänna platser. Bland annat utanför Stockholms Moderna Museum, utanför Kulturhuset och i Konferenscentrums trädgårdar.

Den första fasen gick ut på att upptäcka eller avslöja eliten som dominerar den konstnärliga aktiviteten, i vilken ett bestämt antal utställare och intresserade ( i att investera) cirkulerar och i vilken endast ett få antal "utvalda" hade inträde, utan att vara medvetna om reglerna för utgallringen. Den andra fasen karakteriserade tillträde och icke tillträde till en viss utmarkerad cirkel på ett fysiskt sätt. Gallret är ett väldigt starkt sätt att markera en gräns, dess blotta existens är ett direkt angrepp mot rörelsefriheten och därför även diskriminerande, det betyder att inte "alla" har tillåtelse att överträda dess gränser. Det skulle också kunna tolkas som ett "skydd" för dem som befinner sig innanför dess gränser, men i vilket fall som helst är den diskriminerande. Gallret (som förbud mot överträdelse) finns "före" mig vilket gör att jag inte kan vara del av reglerna som gäller för dess existens, i alla fall inte i samma stund som jag konfronteras med den; dock kan jag reflektera över dess närvaro och - om den är viktig för utvecklingen av mina intressen och rättigheter som medborgare - fundera över hur jag kan ha inflytande över omstruktureringen eller upphävandet av dessa regler (som är målsättningen för ett förslag).

   
FAWPM 5: L´Art de Triomphe
Stockholm, maj 1994

Det här verket förverkligades inom ramen för andra upplagan av Tivoli Kultur och bestod av en båge av 22 åt samma håll öppna containers. BomKrash (Carl-Michel Herlöfson och Jacob Hellner) arbetade med ljudet för att få bågen att vibrera. Med tanken om att öppna containrarna bjöd man in duon Szyber-Reich för att de skulle genomföra olika performanser och de bjöd i sin tur in elever från Konstfackskolan i Stockholm.

Med sin titel, parafraserar verket Triumfbågen, uppförd till Napoleons ära i Paris hjärta, som under århundranden var västvärldens kulturhuvudstad. I detta fallet, är segerintågandet konstens, med en lika pompös båge som den i Paris, men byggd av containrar upptagna av installationer och olika performanser av unga stockholmska konstnärer. Men parafrasen slutar inte där, användandet av de rektangulära containrarna ironiserar, ännu en gång, konstens traditionella begrepp och dess praktik.

 
FAWPM 6
Born - Now - Endless - Water - Flow

Uppsala, juli 1994

Även om projektet presenterades av en grupp, så genomförde konstnärerna var sitt individuella verk. Born var en 1X2m stor spegel fastsatt några centimeter från vattenytan, på vilken en fosterfigur hade satts (Falk). Now var en cirkel ifylld av små pinnar, på vilka man hade målat ordet NOW med guldfärg. När man satte cirkeln på vattnet börjar cirkeln sin desintegration och ordet börjar atomisera sig tills den försvinner helt (Pellegrini). Endless bestod av sju stycken flexible järnstänger formade till små skedar i ena änden och fastsatta vid strandkanten vid den andra. Självklart, sjönk den lilla skeden ner i vattnet och följde med strömmen ett litet tag innan den återtog sin orginella position (Wetter). Water bestod av två järngaller ställda vinkelrätt mot varandra och i varje maska i gallret hängde det en påse med olika innehåll, förenade med slangar så att de olika vätskorna sakta blandade sig med varandra (Aguerre). Flow bestod av sju stycken ansiktssilhuetter målade på plast och fastsatta några centimeter från vattnet och såg ut som om de "speglade" åskådarens ansikte, när denne lutade sig över kanten för att se det strömmande vattnet (Milles).

 
FAW 7
YOU ARE HERE

Projektet hade två moment: ett som hade med ingrepp på den offentliga miljön att göra och det andra som gick ut på att utnyttja det privata utrymmet. I det första, målade gruppen röda cirklar med texten "You are here" i vitt på tjugo olika platser runt om i Stockholm. Sedan blev de inbjudna av gallerian Söderlund att göra en installation; FAW förvandlade galleriet till en enorm karta med röda cirklar med texten "You are here" i vitt.

De röda prickarna med "You are here" ironiserar med signalkoderna som används av turismindustrin. Den röda pricken på kartorna markerar var turisten befinner sig i det ögonblick den tittar på kartan och är hans/hennes referenspunkt när han/hon vill placera det eller de platser dit han/hon vill förflytta sig. Med denna logik, blir även FAWs tjugo prickar en referenspunkt, inte för anländning, och därför skapar de en frågeställning: vart vill jag gå?

   
FAW 8
We care! På riktig
We care! är ett projekt som läggs fram som en förening med människor med ett gott hjärta, som efter ett otaliga kaffemöten bestämmer sig för att öppna en smula på ögonen och göra någonting konkret för att hjälpa "de behövande". "Föreningen" påbörjar en kläd-och pengainsamling till förmån för göteborgarna, som de antar lever under sämre förhållanden än huvudstadsinvånarna. Reklamen i from av flygblad och knappar meddelar om flera liknande kampanjer till förmån för andra svenska städer. Ännu en gång åtar sig FAW olika roller, denna gång som flottiga medlemmar i föreningen. Mottot är "We care! på riktigt", en svensk och engelsk blandning. På ett centralt torg påbörjar de sin kampanj och lyckas få in kläder till en "hel göteborgsk familj" och 90 kr.
Ironiseringen drar en till minnes om seriefiguren Susanita (från serien Mafalda, av Quino) som drömmer om att gifta sig med en rik man för att kunna delta i tebjudningarna med "det finare" folket och äta små munsbitar med kaviar för att samla ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa linser, majsmjöl "och alla andra struntsaker som de fattiga äter". Föreningen We care är i själva verket ännu naivare och mer självcentrerad; de har varit så inlåsta i sina konversationer, att de inte lagt märke till hur världen utanför deras huvudstadskafé har utvecklats. Som så många andra välgörenhetsföreningar hjälper de de behövande, som de inte ens lyckas med att identifiera. Med allmosor lyckas de stilla sitt, pga en gammal världs välbeffinnande, insomnade medvetande.
 
   
FAW 9
Korthus Stockholm maj 1995 
På Tivoli Kulturs tredje år, arbetade gruppen med material som festivalens huvudsponsor Skanska erbjöd. Med 107 järngaller, utlånade av företaget, reste de en enorm struktur som var 15m hög 30m långt och 6m brett. Genom att följa korthusprincipen, lutade sig varje galler på en eller två punkter på ett annat galler. På så sätt var varje galler beroende av de andra för att kunna hålla sig på plats. Till skillnad från "Obehöriga äga ej tillträde" som markerade gränser och förbjöd tillträde, var "Korthuset" en öppen och genomskinnlig konstruktion; den inbjöd till att röra sig nedanför dess marginaler. Dess genomskinlighet gjorde den nästan omärkbar under dagen, men belysningen (nerifrån) under natten markerade konstruktionens majestätiska gestaltning.

 

Alla verk till 2005