Från Solosol till FA+
 
 

Exclusiv intervju med Gustavo Aguerre

Ximena Narea / Januari 1996

De latinamerikanska konstnärer som har lyckats nå en position i konst-Sverige kan lätt räknas på ena handens fingrar. Gustavo Aguerre (1953) är en av dem. Han lämnade Argentina 1974 för Siria på grund av en häftig förälskelse vars glöd dock snart falnade. Efter några veckor bosatte han sig i Tyskland. Just när han lagt grunden för sin konstnärliga verksamhet, flyttade han med sin tyska fru till Spanien på jakt efter bättre "vibrationer". Snart försvann det romantiska skimret kring den eviga spanska sommaren och de oändliga möjligheterna (åtminstone för henne) och Gustavo blev ensam kvar med parets åtta månader gamla son. Efter en lång tids bohemliv kom han 1984 till Stockholm med sin son som då var tre år. Den skandinaviska kylan ryckte honom bryskt upp ur den letargi som infunnit sig i Spanien och han började arbeta febrilt. Han bildade snart en grupp som arbetade med inredning av offentliga lokaler och efter ett halvår hade han fast anställning på Dramaten i Stockholm. Han gifte sig med Ingrid Falk, med vilken han fick en dotter som nu är sex år, och etablerade sig mot alla odds som konstnär. Gustavo utövar sin konst ensam eller i grupp, som tex FA+ med vilken han har utfört en serie konstnärliga projekt.

* Vi träffas i Gustavos stora och trevliga ateljé mitt i Stockholm. Där samtalar vi över ett oändligt antal koppar te med knäckebröd och massor av camembert. Gustavo röker oavbrutet, han växlar mellan vanliga cigaretter och cigarrer som han plockar ur en låda tillsynes utan botten. Han är en fängslande berättare när han drar sig till minnes och talar om sin olyckliga ungdomskärlek, sin pilgrimsfärd genom olika länder i Europa, sina barn, sin fru, sitt arbete som konstnär, sina planer.

* Hans första stora kulturprojekt var Solosol, en tidskrift för poesi, konst och rock. Tidskriften startades 1973 och kom ut med fyra nummer och hade en upplaga på 4000 exemplar.
-Solosol var den första underground-tidskriften i Latinamerika. Jag kunde starta den genom att låna pengar av släkt och vänner. Nästa nummer finansierade vi med de pengar vi tjänat på det första. Till största delen sålde vi tidskriften själva, på gatan, ibland passade vi på vid stora evenemang i Buenos Aires. Det fjärde numret, som var det sista, sålde vi tex vid en Santana-konsert. Vi hade tur och konserten var försenad ett par timmar, vilket gjorde att vi sålde slut hela upplagan.

* Du verkar ha haft en lovande start i Argentina. När och varför lämnade du landet?
-Det gick verkligen bra för mig i Argentina. Dels drev jag Solosol och kring den hade redan en grupp konstnärer och poeter samlats. Dessutom arbetade jag med foto och multimedia. Jag gjorde tex tillsammans med rockgruppen Aquelarre en audiovisuell föreställning där de spelade och jag stod för ljussättningen genom att projicera 16 mm film i olika format. Alltifrån bilder som täckte hela lokalen till abstrakta bilder, projicerade på musikernas kroppar. Det här var vi helt ensamma om på den tiden.

-Under den perioden rörde vi oss över alla fält och Solosol var den perfekta rösten för allt som var experimentellt. Vi gjorde den i min lägenhet och där var massor av folk, bland dem fanns Hazar, en syrisk flicka med rådjursögon... jag blev blixtförälskad. Hazar var dotter till militärattachén vid Syriens ambassad. Då hennes föräldrar var tvungna att återvända till Syrien med anledning av kriget mot Israel satte de henne på ett engelskt internat för att hon skulle slutföra sina studier. Med den naivitet som är så typisk för den åldern och även för 70-talet, lämnade hon internatet för att bo tillsammans med mig. Det gick ett par veckor och därefter dök fadern upp tillsammans med en gorilla, båda nyligen anlända från Damaskus. Efter några högljudda fraser på arabiska tog de henne med sig. På flygplatsen lovade jag att jag skulle komma och rädda henne. Så kom det sig att jag lämnade Buenos Aires för att resa till Syrien. Det tog mig tre månader att komma dit och de slängde ut mig efter tio dagar (det är en lång historia). Därifrån for jag till Libanon och sen till Rom, där jag kände en fotograf. Helt i linje med alla tidigare motgångar bodde han inte längre i staden. I Rom stötte jag samman med en argentinare som bodde i München, alltså blev mitt nästa mål München.

*Tyskland skiljer sig mycket från både ditt och mitt land, med den ytterligare "försvårande" omständigheten att man har ett språk som är mycket olikt spanskan. Hur upplevde du samhället och konstlivet? Hur var det att lära sig språket?
-Under den första tiden i München tyckte jag att det var ett märkligt och dåligt system, men efterhand började jag förstå. Det är otvivelaktigt så att man mycket lättare förstår det kulturella klimatet på en plats om man kan språket. Jag skrev in mig vid konstakademin, men jag gick dit väldigt sällan eftersom det verkade så tråkigt. Jag tyckte aldrig om Tyskland, ända från början ville jag åka därifrån. Men allting gick för bra för att man bara skulle kunna ge sig av och börja om från noll igen.

-Jag började experimentera inom fotografin. Jag ställde ut på Foto Galleri, det främsta fotogalleriet. Den tidens mode var att hålla en mycket hög teknisk kvalitet. Den etablerade och väl ansedda fotografin var sysselsatt med något så trivialt som teknik för teknikens egen skull, vilket kan vara imponerande men helt saknar innehåll. Jag intresserade mig mer för arbetsprocessen. Jag reducerade tekniken till ingenting (och det här var 1974) och arbetade med fotokopior av urdålig kvalitet. Bilderna använde jag som en del av konstverket. Jag brydde mig inte alls om diskussionen kring fotografiets eventuella status som konstart. Jag såg det som ett sätt att producera bilder, ett bland många.

-Ett av mina verk från den tiden, som jag fortfarande har kvar, är tre foton placerade mellan genomskinliga plastskivor, i sin tur fastskruvade mot en filt. Fotona visar några fuktiga filtar som hänger på tork vid en uppfart i ett garage. Väggarna är av armerad betong, fuktig och mörk. Filtarna fanns där i verkligheten, det var inget montage som jag hade gjort. Det hela hade något absurt över sig, det stank, en obotlig misär. Till råga på allt satt det en lapp på en av filtarna med namnet på en före detta ägare: Morgan (Fata Morgana, hallucination). Bilderna var gjorda utan den minsta tanke på estetiska normer: på vilket papper som helst, med rivna kanter och utan testbilder. Jag slängde negativen och sen skruvade jag fast bilderna, mellan plastskivorna, mot filtarna. Den här serien ville ingen ställa ut.

*I dessa filtar ser man tydliga spår av gurun Joseph Beuys. På vilket sätt har han påverkat ditt arbete?

-Du måste placera mitt verk och inflytandet från Beuys i sitt rätta sammanhang: vid den tiden tog jag aktivt avstånd från fotografin, eller "konstarten fotografi". På 70-talet fanns det två fack man kunde hamna i: pro-Beuys, vilket innebar pro-RAF, pro-kollektivism (de gröna) och allt som hade med den radikala vänstern att göra. Annars var man anti-Düsseldorfskolan, elitist, finkulturell, reaktionär etc. (Akademin i München var anti). Jag hamnade i det första facket, vare sig jag ville det eller ej, på grund av de material jag arbetade med.

-Men det var inte Beuys sätt att använda materialen eller hans teman som påverkade mig mest. Det var hans inställning till konsten: att konstnären inte är konstnär bara i sin ateljé, utan 24 timmar per dygn. Och att man inte kan vara omedveten om vilken roll ens verk har i det sociala och politiska sammanhang som man befinner sig i. Sedan står Beuys också för hela den tyska, starkt romantiska, tradition som är väldigt främmande för mig och som jag tar avstånd ifrån. Jag tycker ändå mycket om hans verk, särskilt det sätt på vilket han har inflytande på kulturlivet.

* Vad var det som fick dig att bryta upp från en ganska etablerad tillvaro och börja på nytt i ett annat land?
-Jag bodde i Tyskland i sex år och det fungerade bra, jag tjänade pengar, men jag saknade värmen och jag hittade inte folk som var på samma våglängd som jag. 1979 flyttade jag till Spanien med min fru (som var tyska). Vi bodde i ett vackert gammalt stenhus i en liten by på Mallorca. Allt var mycket idylliskt tills min hustru tröttnade och lämnade mig med en son som var 8 månader. Mitt boemiska liv och omkostnaderna för min son gjorde att mina tillgångar började krympa, det hade gått så långt att jag fick bytta mina konstverk mot mat, blöjor och öl. Så levde vi i tre år, tills jag en morgon vaknde klockan sju i mitt vackra hus av min sons gråt. Jag bodde tre kilometer från närmsta granne, barnet gallskrek och jag hade ingen mat att ge honom. Det var vad som behövdes för att jag skulle reagera, jag kände att jag var tvungen att börja på nytt igen.

* Och då reste du till Sverige. Varför just Sverige?
-Ingrid (Falk) hade dykt upp på scenen. Hon studerade antropologi och konstvetenskap vid Stockholms universitet och hon brukade resa till Mallorca. Hon föreslog att jag skulle komma till Sverige. Där skulle det bli lättare att ge min son en bra uppväxt, tack vare socialförsäkringssystemet. Jag kom och var här tre månader som turist och jag var fast. Vi bildade en konst och designgrupp (1+you) och inredde en restaurang och en bar. Jag drog igång proceduren med uppehållstillstånd och efter sex månader hade jag fast anställning som scenograf på Dramaten.

*Baren som han hade inrett hade ett fantastiskt läge och han kände genast att där ville han bo. Efter några månader bodde Gustavo i en studio som vette mot parken där ett konferenscenter ligger idag, mitt emot baren. Där hade han sin första utställning som han kallade "Jack the Ripper på jakt efter Falukorven". Han tog emot gästerna iklädd en kavaj på vilken det hängde fullt med halva korvar av latex.

* Den finns fortfarande kvar och Gustavo tar på sig den för att visa vilken effekt det gav: ganska avvikande från normen, måste jag erkänna. Utställningen blev mycket framgångsrik. Den kommenterades i tidningar och radio och finns tom nämnd i en bok om det svenska samhället och korven.
-Ingen vågade fråga mig om min märkliga kostym och inför mig låtsades man som ingenting. Det var riktigt roligt. Det var bara en ung kvinnlig journalist som efter en stunds tvekan vågade närma sig och fråga om hon fick känna på mina korvar. Efter utställningen blev jag inbjuden att ställa ut tillsammans med Kjartan Slettemark och så blev jag, utan att ansöka om det, medlem i KRO. Dessutom fick jag ett stipendium att betala hyran för ateljén med. Då kallades jag utländsk konstnär,och inte "invandrarkonstnär", vilket har en nedsättande klang.

* Tror du att du har kvar det epitetet? Hurdan är situationen i Sverige idag för konstnärer med utländsk bakgrund?
-Din fråga kan leda till en lång diskussion. Om man försöker besvara den med ett par meningar är det lätt att ta till de typiska fördomar och missuppfattningar som många invandrare använder i sin kritik av det svenska samhället. Jag är inte den typiske invandraren, måste jag erkänna. Det gäller både mitt sätt att agera och det gensvar jag fått, det ena förknippat med det andra. Om man vet hur det svenska samhället fungerar, med sina för- och nackdelar och hur det går till på den internationella konstmarknaden, så inser man att det är föga lönt att gnälla. Angreppssättet är självklart: arbete, självkritik och därefter arbete och åter arbete. Här stöter vi på ytterligare ett problem: de utländska konstnärerna tycker sig ha rätt till medlidande och särbehandling bara för att de är så långt från hemmet och lilla mamma. Dessutom: mellan de svenska konstnärerna finns en benhård konkurrens, hur tror du då att de välkomnar konkurrens utifrån?

-Men visst diskrimineras utländska konstnärer i Sverige, utan tvekan. Det visar ordet invandrarkonstnär, som står för B-konst, folklore, något exotiskt och antropologiskt intressant. Ordet finns bara på svenska och skulle vara svårt att förstå någon annanstans, när nu hela världen är som en stor multikulturell soppa. Det handlar om en osynlig diskriminering: det finns ingen öppen kritik eller oförståelse, ingen uppenbar orättvisa. Det finns - ingenting. Att döda med tystnaden. En utländsk konstnär kan göra vad han vill, reaktionen blir - ingen alls. Men självklart står det i tidningarna om den unge svenske studerande som är "mycket lovande".

* Det är inget lätt ämne och jag vill inte tillgripa lättköpta och orättvisa förklaringar. Det är nog bäst att vi stannar där.
-Jag måste bara klargöra en sak då det gäller konst: det faktum att någon har läst det senaste av Derrida, prenumererar på Art Forum eller Flash Art, ser varenda utställning i stan och skriver artiklar om post-strukturalismen innebär inte att han är mindre reaktionär än en skinhead. Bara stilen och retoriken skiljer dem åt.

* Sedan tio år delar Gustavo Aguerre ateljé med sin sambo, Ingrid Falk. Det var här som gruppen FAW bildades av Gustavo, Ingrid och Daniel Wetter. En intressant sammansättning: en svenska, en latinamerikan (argentinare) och en svensk-latinamerikan (svensk-venezolan). Tror du att ditt inträde i det svenska konstlivet har underlättats av att ni bildade gruppen?
-Först måste jag poängtera att Ingrid och jag redan hade gjort oss ett namn när vi startade gruppen, jag hade då arbetat i sju år. Daniel å andra sidan var ny. Han började arbeta med oss när han fortfarande bodde i Slovenien och hade, när vi bildade gruppen, bara bott två år i Sverige. Att vi började arbeta tillsammans innebar en stor skillnad, förutom att vi tog oss ett nytt, neutralt namn så vi fick ett nytt sätt att arbeta. Vi gav oss ut från det enskilda arbetet i ateljén till de ofentliga rummet. Med eller utan tillstånd för att genomföra våra arbete kom vi i direktkontakt med människor, något ganska ovanligt för kulturaktiviteter i Sverige. Vi satsade på att ordna konsthändelser, ibland anonyma, utanför konstvärldens givna rutter.

* Kommande projekt?
-Arbetet med installationen"A wind called progress" för Eventa´ 95 i Uppsala innebar slutet för en period med FAW: Daniel Wetter ingår inte längre i gruppen. Uppbyggnaden och namnet på gruppen har förändrats, Ingrid och jag vill arbeta med konstnärer från andra städer, som tex Nicola Pellegrini i Milano (som deltog i några av FAWs projekt), Juan Carlos Peiron i Malmö, Jenny Lee i London, @ smo Info i Umeå. Vi vill helt enkelt kunna vara mera öppna och flexibla. Just nu heter vi FA+, namnet kan varieras så att vi tex vid samarbete med Pellegrini kan heta FAP.

På tal om det så arbetar vi nu med sex stycken olika projekt: stora, små, på lång och kort sikt. Bland de största kan jag nämna tex "Circus Maximum" i Göteborg -96, i samma anda som "L´art de Triomphe". Vi kommer att utgå från europas största monument och bygga med containrar. Genom multimedia, föreställningar, musik etc kommer "Circus Maximum" helt säkert att bli en nutida form av den romerska teatern.

Vi arbetar också med "Smittsamma sjukdomar - virus". Projektet utgår från en metafor kring viruset som angriper individen (och som inte gör skillnad på ras, religion, socialklass, kön etc.) och det virus som hotar uppbyggnaden av en befintlig kropp (både fysiskt och socialt). Som tex invandrarna som hotar en homogen och ren samhällskropp. Sjukdomen förutom medisinskt, är av rent politisk och social karaktär och sprider sig i alla riktningar över jorden. Projektet är speciellt såtillvida att representanter för många discipliner deltar. Förutom konstnärer är forskare, ekonomer, läkare, teoretiker etc engagerade. Arbetet kommer att pågå i olika europeiska städer under flera år och antagligen"smittas" även Amerika. Vi arbetar på det...

(Översättning: My Lekberg)